Känslokaos
Usch, jag är sååå nere...känner att jag behöver skriva av mig lite, men det är så mycket känslor att jag inte vet hur jag ska formulera mig =(
Kan ju börja med att vädret suger och jag har inte tänkt på hur mycket det påverkar mig förrut...har sovit sjukt mycket denna veckan och har inte orkat göra någonting innan jobbet. Så nu har jag sådana skuldkänslor för att jag bara sover o sover och det ser ut som fan här hemma...inte ens diska orkar jag göra =( hoppas solen kommer tillbaka snart!
Sen så kan jag inte påstå att jobbet är särskilt upplyftande...visst jag trivs väl bättre än jag gjorde i början, när jag hamnade i mitt nya skift. Men jag saknar fortfarande Maja och de andra i det gamla goa gänget...ibland behöver man snacka lite meningslöst skit oxå inte bara en massa jobbsnack =( Nu känns det verkligen att jag är yngst i skiftet =(
Jag känner att jag har tappat bort mig själv också...vart e jag?...jag bara äter en massa godis o onyttigheter hela tiden och jag rör inte på mig så mycket som jag borde och det gör mig ännu deppigare för jag vill inte bli som jag var innan =( jag känner att jag håller på att bli gamla Carro igen; pluffsig och deppig...varför? Jag vill inte, jag vill inte, jag vill verkligen inte gå tillbaks till gamla Carro!!!!!! Måste försöka förhindra det...men hur?
Känner mig främmande i den värld vi lever i...jag passar inte in någonstans...det känns så jäkla jobbigt =( det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, så känner jag att jag inte passar in och jag känner mig som världens största tråkmåns! Ibland kan jag förstå enstöringar och deras val att leva ensamma nånstans ute i skogen, för där finns inga regler om hur du ska vara, se ut eller leva ditt liv...du gör precis som du vill och får vara som du är...varför kan vi alla inte leva så? Bort med alla osynliga regler o normer så tror jag att det inte skulle finnas några olyckliga eller deppiga personer på jorden.
Vet inte vad jag ska ta mig till? Jag vill verkligen inte jobba ett år till på företaget men jag kommer inte in på skolan eftersom de har ändrat så att jag behöver Kemi B och Matte D oxå för att ens kunna söka programmet =( sen så vet jag inte vad jag vill med livet heller =( jag blir mer o mer moderlig och sugen på att skaffa barn, köpa mig ett litet radhus någonstans med en liten gräsmatta där jag pilla o plantera lite blommor...men är det rätt tid och rätt person? Ibland känns det som att det är något stort fel på mig och att jag aldrig kommer hitta någon att skaffa barn, familj och en framtid med =( usch, vad jag känner mig ledsen nu =( jag är ju absolut inte perfekt men jag kan inte låta bli att leta fel hos andra...varför gör jag så? Vad är jag rädd för, eftersom jag stöter bort folk hela tiden? Nått stort fel på mig är det ju...jag är dömd att leva mitt liv ensam =(
Jag skiter fullständigt i vem fan som läser detta, för jag måste skriva av mig!!!!!!!!!!!
Kan ju börja med att vädret suger och jag har inte tänkt på hur mycket det påverkar mig förrut...har sovit sjukt mycket denna veckan och har inte orkat göra någonting innan jobbet. Så nu har jag sådana skuldkänslor för att jag bara sover o sover och det ser ut som fan här hemma...inte ens diska orkar jag göra =( hoppas solen kommer tillbaka snart!
Sen så kan jag inte påstå att jobbet är särskilt upplyftande...visst jag trivs väl bättre än jag gjorde i början, när jag hamnade i mitt nya skift. Men jag saknar fortfarande Maja och de andra i det gamla goa gänget...ibland behöver man snacka lite meningslöst skit oxå inte bara en massa jobbsnack =( Nu känns det verkligen att jag är yngst i skiftet =(
Jag känner att jag har tappat bort mig själv också...vart e jag?...jag bara äter en massa godis o onyttigheter hela tiden och jag rör inte på mig så mycket som jag borde och det gör mig ännu deppigare för jag vill inte bli som jag var innan =( jag känner att jag håller på att bli gamla Carro igen; pluffsig och deppig...varför? Jag vill inte, jag vill inte, jag vill verkligen inte gå tillbaks till gamla Carro!!!!!! Måste försöka förhindra det...men hur?
Känner mig främmande i den värld vi lever i...jag passar inte in någonstans...det känns så jäkla jobbigt =( det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, så känner jag att jag inte passar in och jag känner mig som världens största tråkmåns! Ibland kan jag förstå enstöringar och deras val att leva ensamma nånstans ute i skogen, för där finns inga regler om hur du ska vara, se ut eller leva ditt liv...du gör precis som du vill och får vara som du är...varför kan vi alla inte leva så? Bort med alla osynliga regler o normer så tror jag att det inte skulle finnas några olyckliga eller deppiga personer på jorden.
Vet inte vad jag ska ta mig till? Jag vill verkligen inte jobba ett år till på företaget men jag kommer inte in på skolan eftersom de har ändrat så att jag behöver Kemi B och Matte D oxå för att ens kunna söka programmet =( sen så vet jag inte vad jag vill med livet heller =( jag blir mer o mer moderlig och sugen på att skaffa barn, köpa mig ett litet radhus någonstans med en liten gräsmatta där jag pilla o plantera lite blommor...men är det rätt tid och rätt person? Ibland känns det som att det är något stort fel på mig och att jag aldrig kommer hitta någon att skaffa barn, familj och en framtid med =( usch, vad jag känner mig ledsen nu =( jag är ju absolut inte perfekt men jag kan inte låta bli att leta fel hos andra...varför gör jag så? Vad är jag rädd för, eftersom jag stöter bort folk hela tiden? Nått stort fel på mig är det ju...jag är dömd att leva mitt liv ensam =(
Jag skiter fullständigt i vem fan som läser detta, för jag måste skriva av mig!!!!!!!!!!!
