Gick 16 km i Samaria-ravinen igår
Idag har jag rejäl träningsvärk i vaderna och framsidan av låren...dock känns vaderna och låren mest när jag går nedför i t.ex. en trappa, så jag klarar mig om jag går på platt mark...haha.
Bussen hämtade upp oss ca 07.40 igår morse och så åkte vi upp i bergen på hemska serpentinvägar, jag trodde att bussen skulle välta i svängarna för busschauffören svängde med så hög hastighet. Det var ju inte världens bästa buss heller, chauffören var tvungen att stänga av AC:en när vi körde i uppförsbacken för annars orkade bussen inte ta oss uppför backen.
Efter mer än en timma så kom vi till en taverna, där man kunde köpa frukost eller något att dricka...vad är det för fel på Apollo egentligen? Är det så svårt att meddela (skriftligt eller muntligt) att man inte behöver äta frukost innan, därför att vi kommer att göra ett frukoststopp på vägen? Sånt gör mig irriterad. Annars är jag nöjd med utflykten.
Efter frukoststoppet åkte vi tio minuter, en kvart till innan vi var uppe vid Samaria-ravinens början Omalos, 1200 meter över havet bland de vita bergen (Lefka Ori som de heter på grekiska). Inträdet kostade 5 euro och det var totalt värt det...för vilken upplevelse det var!
Vandringen börjar med ca 2 km nedför, den jobbigaste biten då det är trappsteg med hala stenar av olika storlekar och grus. Så man fick verkligen trippa ner för att inte halka eller stuka fötterna...verkligen ansträngande för framsidan av låren och det är nog därför som jag har ont i dem idag. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över vad jag hade gett mig in i, för det tog så lång tid att ta sig ner för dessa trappsteg. Men tack och lov så var det skugga mesta tiden och det blåste lite, annars hade jag inte klarat det.
På våren finns det ganska mycket vatten i ravinen, smältvatten från de vita bergen och detta gör att det finns små källor under vandringen där man kan fylla på sin vattenflaska. Man kan alltså dricka ravinvattnet direkt...coolt! Under våra två veckor på Kreta har vi köpt flaskvatten från Samaria, men nu fick vi dricka vattnet direkt från Samaria-ravinen och det smakade precis likadant...ascoolt!
Efter mellan 2 och 3 km planade marken ut lite, så vi försökte gå lite snabbare då för att kunna nå vårt mål. Vi hade planerat att gå hela ravinen på max 6 timmar och det höll vi ganska bra. Under vandringen så fanns det stopp där man kunde fylla på sin vattenflaska eller gå på toa. Herregud, det jobbigaste under hela vandringen var nog att gå på toa! För det fanns ingen toastol, utan var ett hål i golvet med porslin runt och två ställen som markerade vart man skulle ställa fötterna.
Jag placerade fötterna där och hukade, men ovan som jag är att kissa i den positionen så gick det inte så bra. Var tvungen att sära ytterligare på benen (kissar aldrig utomhus på detta sättet), hade redan då lite ont på framsidan av låren, och tvingade mig själv att göra det jag skulle samtidgt som benen krampade efter de jobbiga trapporna. Jag måste sett ganska rolig ut när jag kom ut från toaletten, för jag kände mig varmare och svettigare än innan jag gick in på toan...hahaha. Hatar sådana toaletter!
Efter halva vägen, ca 7,1 km, kom vi fram till Samaria-byn och där var det jättefint. Det var nästan som att komma till en stenåldersby fastän det inte var så längesen byborna fick flytta. 1962, tror jag det var, för då blev Samaria-ravinen ett naturreservat och byborna fick inte bo kvar. Lite taskigt mot dem kan man ju tycka.
Såg Kri Kri, så heter den kretenska vildgeten, som bara finns i områdena runt de vita bergen. De är bruna med en svart rand på ryggen. De var inte så rädda för oss vandrare så man kunde se dem på ganska nära håll.
Kri Kri
Vi passade på att äta ett litet mellanmål innan vi fortsatte vår vandring. Nästa etapp var inte så jobbig, för det var ganska platt mark, lite och upp och ner men framförallt så var det inte så mycket stenar att halka på. Så vi gick i en ganska rask takt och lyckades komma iväg före den franska familjen. Herregud vad franska turister är jobbiga!
Nästan hela vägen innan vi kom fram till Samaria-byn gick vi bakom en fransk familj, en mamma, en pappa, två döttrar och farfar/morfar. Pappan skulle bestämt traska i rask takt med sin dotter, där det var jättejobbigt och svårframkomligt. Vi kom i kapp när de var tvungna att stanna och vänta in den övriga familjen och så höll det på. Vi gick om dem, de gick om oss...som en liten tävling. Måste alla fransmän vara så jävla stolta och tävla om allt. Tills slut släpade ju farsan sin dotter efter sig i kampen om att hinna före oss...stackars barn!
Tillslut fick vi nog, drog förbi alla i familjen utan farfar/morfar som gick och segade och blockade hela vägen. Det roliga var att han tittade bak och såg oss komma på hans vänster sida och vad tror ni att han gör? Jo, han brer ut sig åt vänster.
Vi försöker gå om på andra sidan, men nä då brer han ut sig så mycket på vägen att enda chansen att vi skall komma förbi honom är att typ knuffa honom av vägen...så jäkla patetiskt! Bara för att han inte hänger med i vår takt, skall väl inte vi straffas och tvingas gå bakom och flåsa honom i nacken!!! Hata stolta fransmän, för de har någon jävla ångest över att det finns andra som är bättre än de.
Vi slapp dem efter 7,1 km i alla fall. För de hade inga bra skor, tygskor och loafers, så de orkade nog inte gå mer....hahaha...skadeglädje, japp!
Efter några kilometer kom vi ut till flodbädden, där smältvattnet brukar rinna på våren och det var ascool! Man gick på fina, vita stenar i olika storlekar mellan två höga bergsväggar...sicken upplevelse. Denna biten var ganska lätt att gå, men solen låg på ganska mycket och till slut orkade inte fötterna mer så jag slog i dem i stenarna flera gånger. Det gjorde ganska ont i tårna =( men det var så fint, att det var värt det!
Det rinner lite vatten i ravinen nu med, så ibland fick man korsa bäcken via små broar som den jag står på, på sista bilden. Blev jättetrött i fötterna den sista biten av flodbädden och trodde aldrig jag skulle komma ut från ravinen, men det gjorde jag =) Vilade en sista gång och fick lite ny energi.
Vi kom fram till Agia Roumeli efter 5 timmar och 20 minuters vandring i Samaria-ravinen. Vi lyckades hålla vårat mål på 6 timmar. Enligt Apollo kan en sådan vandring ta emellan 4 till 7 timmar och hade det inte varit för de första jobbiga kilometrarna med "stentrappor" så hade vi nog klarat det på ca 4 timmar.
Agia Roumeli är en liten stad vid havet
Väl nere i den lilla byn satte vi oss på tavernan Faragi och åt moussaka, som var jättegod. Apollo-guiderna delade ut båtbiljetterna och vi passade på att fylla på kolhydratförrådet med en fruktsallad med glass. Mmmmm, gott!
Sedan åkte vi färja i cirka en timme, dit bussen stod och väntade och körde hem oss på kanske två timmar. Färden hemåt var lite längre, för vi åkte genom bergen på ett annat ställe och gud så fina dalarna var. Gröna och fina, Kreta är en ganska grön ö om man jämför med tidigare grekiska öar som jag har varit på. Det regnar tydligen mycket här men det är inget som vi har märkt under dessa två veckorna. Inget regn, bara sol och varmt....skönt, men jag börjar tröttna och längta hem.
5 saker att göra när jag kommer hem til Sverige:
¤ Köpa mig en nya mobil (jippiiiee, äntligen)
¤ Sova i min egna säng (trots att jag borde ha vant mig med hotellsängen efter två veckor, så sover jag fortfarande dåligt)
¤ Mysa hemma framför TV:n (har inte tittat på tv en enda gång här)
¤ Shoppa i stan och gå på Liseberg (saknar typiska Göteborgs nöjen)
¤ Tvätta alla äckliga och stinkande kläder (faktiskt, så längtar jag efter att få tvätta)
5 saker att sakna från Kreta:
¤ Solen och värmen (hemma så regnar det)
¤ Maten (tråkigt att behöva laga mat)
¤ Kulturen och livsstilen (ibland känner jag mig så hemma i Grekland att jag undrar om jag inte var grekiska i mitt förra liv)
¤ Medelhavet (det är inte lika skönt att bada hemma i Sverige, när man har badat i Medelhavet)
¤ Den annorlunda miljön jämfört med hemma
5 saker som jag absolut INTE kommer att sakna från Kreta:
¤ Cikadorna (de för ett jäkla liv)
¤ Frukostbuffén på Corissia Edem Park Restaurant (ingen höjdare, sunkiga grönsaker)
¤ Hotellsängen och att det är sand överallt i rummet (till och med i sängen)
¤ Att inte kunna slänga toapapper i toaletten
¤ Myggorna (mina ben är fullproppade med myggbett, räknade till 23 st på vänsterbenet)
Ja, idag längtar jag hem. Sista dagen i Georgioupolis, Kreta och imorgon bitti hämtar transfer bussen oss 09.20, för att sedan flyga hem vid tolvtiden...om ingen strejkar på flygplatsen..he he.
By the way; kollade studera.nu och jag är 78:e reserv...så bye bye SLU till hösten, det är ju bara att glömma det! Synd, men livet är inte rättvisst överhuvudtaget.
Fast jag fick en bra semester ändå, om man bortser från att jag var lite förkyld de första 4-5 dagarna, magont då och då den första veckan och lite annat.
Nu har vi avverkat Kreta också...undrar vart det bär av nästa sommar?
Ska lägga upp fler Kreta bilder när jag kommer hem, för denna datorn är så seg och jag orkar inte sitta och vänta i tio minuter på att ladda upp en bild...
Bussen hämtade upp oss ca 07.40 igår morse och så åkte vi upp i bergen på hemska serpentinvägar, jag trodde att bussen skulle välta i svängarna för busschauffören svängde med så hög hastighet. Det var ju inte världens bästa buss heller, chauffören var tvungen att stänga av AC:en när vi körde i uppförsbacken för annars orkade bussen inte ta oss uppför backen.
Efter mer än en timma så kom vi till en taverna, där man kunde köpa frukost eller något att dricka...vad är det för fel på Apollo egentligen? Är det så svårt att meddela (skriftligt eller muntligt) att man inte behöver äta frukost innan, därför att vi kommer att göra ett frukoststopp på vägen? Sånt gör mig irriterad. Annars är jag nöjd med utflykten.
Efter frukoststoppet åkte vi tio minuter, en kvart till innan vi var uppe vid Samaria-ravinens början Omalos, 1200 meter över havet bland de vita bergen (Lefka Ori som de heter på grekiska). Inträdet kostade 5 euro och det var totalt värt det...för vilken upplevelse det var!
Vandringen börjar med ca 2 km nedför, den jobbigaste biten då det är trappsteg med hala stenar av olika storlekar och grus. Så man fick verkligen trippa ner för att inte halka eller stuka fötterna...verkligen ansträngande för framsidan av låren och det är nog därför som jag har ont i dem idag. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över vad jag hade gett mig in i, för det tog så lång tid att ta sig ner för dessa trappsteg. Men tack och lov så var det skugga mesta tiden och det blåste lite, annars hade jag inte klarat det.
På våren finns det ganska mycket vatten i ravinen, smältvatten från de vita bergen och detta gör att det finns små källor under vandringen där man kan fylla på sin vattenflaska. Man kan alltså dricka ravinvattnet direkt...coolt! Under våra två veckor på Kreta har vi köpt flaskvatten från Samaria, men nu fick vi dricka vattnet direkt från Samaria-ravinen och det smakade precis likadant...ascoolt!
Efter mellan 2 och 3 km planade marken ut lite, så vi försökte gå lite snabbare då för att kunna nå vårt mål. Vi hade planerat att gå hela ravinen på max 6 timmar och det höll vi ganska bra. Under vandringen så fanns det stopp där man kunde fylla på sin vattenflaska eller gå på toa. Herregud, det jobbigaste under hela vandringen var nog att gå på toa! För det fanns ingen toastol, utan var ett hål i golvet med porslin runt och två ställen som markerade vart man skulle ställa fötterna.
Jag placerade fötterna där och hukade, men ovan som jag är att kissa i den positionen så gick det inte så bra. Var tvungen att sära ytterligare på benen (kissar aldrig utomhus på detta sättet), hade redan då lite ont på framsidan av låren, och tvingade mig själv att göra det jag skulle samtidgt som benen krampade efter de jobbiga trapporna. Jag måste sett ganska rolig ut när jag kom ut från toaletten, för jag kände mig varmare och svettigare än innan jag gick in på toan...hahaha. Hatar sådana toaletter!
Efter halva vägen, ca 7,1 km, kom vi fram till Samaria-byn och där var det jättefint. Det var nästan som att komma till en stenåldersby fastän det inte var så längesen byborna fick flytta. 1962, tror jag det var, för då blev Samaria-ravinen ett naturreservat och byborna fick inte bo kvar. Lite taskigt mot dem kan man ju tycka.
Såg Kri Kri, så heter den kretenska vildgeten, som bara finns i områdena runt de vita bergen. De är bruna med en svart rand på ryggen. De var inte så rädda för oss vandrare så man kunde se dem på ganska nära håll.
Kri KriVi passade på att äta ett litet mellanmål innan vi fortsatte vår vandring. Nästa etapp var inte så jobbig, för det var ganska platt mark, lite och upp och ner men framförallt så var det inte så mycket stenar att halka på. Så vi gick i en ganska rask takt och lyckades komma iväg före den franska familjen. Herregud vad franska turister är jobbiga!
Nästan hela vägen innan vi kom fram till Samaria-byn gick vi bakom en fransk familj, en mamma, en pappa, två döttrar och farfar/morfar. Pappan skulle bestämt traska i rask takt med sin dotter, där det var jättejobbigt och svårframkomligt. Vi kom i kapp när de var tvungna att stanna och vänta in den övriga familjen och så höll det på. Vi gick om dem, de gick om oss...som en liten tävling. Måste alla fransmän vara så jävla stolta och tävla om allt. Tills slut släpade ju farsan sin dotter efter sig i kampen om att hinna före oss...stackars barn!
Tillslut fick vi nog, drog förbi alla i familjen utan farfar/morfar som gick och segade och blockade hela vägen. Det roliga var att han tittade bak och såg oss komma på hans vänster sida och vad tror ni att han gör? Jo, han brer ut sig åt vänster.
Vi försöker gå om på andra sidan, men nä då brer han ut sig så mycket på vägen att enda chansen att vi skall komma förbi honom är att typ knuffa honom av vägen...så jäkla patetiskt! Bara för att han inte hänger med i vår takt, skall väl inte vi straffas och tvingas gå bakom och flåsa honom i nacken!!! Hata stolta fransmän, för de har någon jävla ångest över att det finns andra som är bättre än de.
Vi slapp dem efter 7,1 km i alla fall. För de hade inga bra skor, tygskor och loafers, så de orkade nog inte gå mer....hahaha...skadeglädje, japp!
Efter några kilometer kom vi ut till flodbädden, där smältvattnet brukar rinna på våren och det var ascool! Man gick på fina, vita stenar i olika storlekar mellan två höga bergsväggar...sicken upplevelse. Denna biten var ganska lätt att gå, men solen låg på ganska mycket och till slut orkade inte fötterna mer så jag slog i dem i stenarna flera gånger. Det gjorde ganska ont i tårna =( men det var så fint, att det var värt det!
Det rinner lite vatten i ravinen nu med, så ibland fick man korsa bäcken via små broar som den jag står på, på sista bilden. Blev jättetrött i fötterna den sista biten av flodbädden och trodde aldrig jag skulle komma ut från ravinen, men det gjorde jag =) Vilade en sista gång och fick lite ny energi.
Vi kom fram till Agia Roumeli efter 5 timmar och 20 minuters vandring i Samaria-ravinen. Vi lyckades hålla vårat mål på 6 timmar. Enligt Apollo kan en sådan vandring ta emellan 4 till 7 timmar och hade det inte varit för de första jobbiga kilometrarna med "stentrappor" så hade vi nog klarat det på ca 4 timmar.
Agia Roumeli är en liten stad vid havet
Väl nere i den lilla byn satte vi oss på tavernan Faragi och åt moussaka, som var jättegod. Apollo-guiderna delade ut båtbiljetterna och vi passade på att fylla på kolhydratförrådet med en fruktsallad med glass. Mmmmm, gott!
Sedan åkte vi färja i cirka en timme, dit bussen stod och väntade och körde hem oss på kanske två timmar. Färden hemåt var lite längre, för vi åkte genom bergen på ett annat ställe och gud så fina dalarna var. Gröna och fina, Kreta är en ganska grön ö om man jämför med tidigare grekiska öar som jag har varit på. Det regnar tydligen mycket här men det är inget som vi har märkt under dessa två veckorna. Inget regn, bara sol och varmt....skönt, men jag börjar tröttna och längta hem.
5 saker att göra när jag kommer hem til Sverige:
¤ Köpa mig en nya mobil (jippiiiee, äntligen)
¤ Sova i min egna säng (trots att jag borde ha vant mig med hotellsängen efter två veckor, så sover jag fortfarande dåligt)
¤ Mysa hemma framför TV:n (har inte tittat på tv en enda gång här)
¤ Shoppa i stan och gå på Liseberg (saknar typiska Göteborgs nöjen)
¤ Tvätta alla äckliga och stinkande kläder (faktiskt, så längtar jag efter att få tvätta)
5 saker att sakna från Kreta:
¤ Solen och värmen (hemma så regnar det)
¤ Maten (tråkigt att behöva laga mat)
¤ Kulturen och livsstilen (ibland känner jag mig så hemma i Grekland att jag undrar om jag inte var grekiska i mitt förra liv)
¤ Medelhavet (det är inte lika skönt att bada hemma i Sverige, när man har badat i Medelhavet)
¤ Den annorlunda miljön jämfört med hemma
5 saker som jag absolut INTE kommer att sakna från Kreta:
¤ Cikadorna (de för ett jäkla liv)
¤ Frukostbuffén på Corissia Edem Park Restaurant (ingen höjdare, sunkiga grönsaker)
¤ Hotellsängen och att det är sand överallt i rummet (till och med i sängen)
¤ Att inte kunna slänga toapapper i toaletten
¤ Myggorna (mina ben är fullproppade med myggbett, räknade till 23 st på vänsterbenet)
Ja, idag längtar jag hem. Sista dagen i Georgioupolis, Kreta och imorgon bitti hämtar transfer bussen oss 09.20, för att sedan flyga hem vid tolvtiden...om ingen strejkar på flygplatsen..he he.
By the way; kollade studera.nu och jag är 78:e reserv...så bye bye SLU till hösten, det är ju bara att glömma det! Synd, men livet är inte rättvisst överhuvudtaget.
Fast jag fick en bra semester ändå, om man bortser från att jag var lite förkyld de första 4-5 dagarna, magont då och då den första veckan och lite annat.
Nu har vi avverkat Kreta också...undrar vart det bär av nästa sommar?
Ska lägga upp fler Kreta bilder när jag kommer hem, för denna datorn är så seg och jag orkar inte sitta och vänta i tio minuter på att ladda upp en bild...
Kommentarer
Trackback
