v.23 träning och stök
Måndag: Vilodag
Tisdag: Powerwalk (1 h & 40 min)
Onsdag: Gymmet
Torsdag: Vilodag; fokuserar på morfars album
Fredag: Hann inte gå till gymmet p.g.a. albumet
Lördag: Powerwalk bland vargar i de Värmländska skogarna (1,5 h)
Söndag: Utmattad efter helgen i Värmland
Sicken skitvecka! Jag har stressat och stressat och fick klart det jävla albumet till slut, men jag blev inte helt nöjd.
Jag fick lägga veckans träning åt sidan och åt en massa dåliga saker i helgen uppe hos mormor och morfar...usch, vad jag känner mig dålig! Och pluffsig! Hinner jag nå mitt mål? Det funderar jag på varje dag. Jag skall kämpa vidare i alla fall både med träning och mat...
Helgen i Värmland var intressant...slutade klockan sex på kvällen i fredags och åkte raka vägen hem till Sjövik. Självklart var familjen inte klara att åka när jag kom, så jag passade på att göra lite finjusteringar i det berömda albumet.
Vet inte riktigt vad klockan var när vi väl kom i väg, men jag skulle nog tippa på mellan kvart i åtta och åtta. Pappa började köra lugnt och fint, det var ju nästan ett år sedan han blev av med körkortet för att ha kört för fort, men efter Mariestad orkade han inte kämpa emot sin blyfot mer. Plus att en XC90 diesel körde förbi och han var ju tvungen att köra om den igen, och så höll de på så...katt och råtta lek typ...urlöjligt! Två vuxna män som tävlar i vem som kan gasa mest och vilken bil som klarar mest...på en slingrig väg ute i de Värmländska skogarna klockan tio på kvällen.
Undrar vad som krävs för att sådana personer skall lära sig av sina misstag? För de tror så otroligt mycket på sig själva...de kan köra bil, de vet hur man gör om något oväntat händer, de krockar aldrig, det händer aldrig dem osv...ibland undrar man om de saknar vett i skallen...för vem som helst vet ju vad som händer om du krockar med en bil i 160 km/h...man blir mos...för det finns inte en möjlighet att man hinner bromsa och överleva en sådan krock...eller gör man!?
Träffade släkten, jättekul. Till en viss gräns är det kul. Jag vet inte om det är jag som är elak, men jag orkar inte träffa min släkt mer än två, tre dagar. För sedan är det bara irriterande. Mormor, morfar och min morbror säger en sak och man svarar, sedan upprepar de det de ha sagt om och om igen som att man inte hörde första gången...eller som om att de inte har något annat att säga...man bara sitter där och tänker: Släpp det nu! Gå vidare och prata om något annat.
Sedan så skall mormor alltid pracka på syrran och mig en massa saker, saker som hon vill bli av med och inte vill slänga. För hon kan ju absolut inte slänga något, det går ju inte! Ibland är det lite små roligt att rota bland alla hennes saker men oftast inte...denna gången var det byxor som nästan inte var använda och typ två storlekar för stora. "Vi kan ju använda dem som slit och slängbyxor hemma"...lite svårt bara när byxorna inte ville sitta uppe utan att vira ett rep runt höfterna...hahaha...jag tackade nej till dem =)
Men hennes handvirkade dukar kom vi inte undan. Jag tycker att hon är jätteduktig och dukarna är jättefina, men jag har en hel kartong med dukar hemma som jag fick av mormor när jag flyttade hemifrån och vad skall jag med fler dukar som jag inte använder. Jag sparar dem dock som ett minne av henne...det argumentet körde hon med denna gången också. "Jag förstår att ni inte använder denna typen av dukar, men ni kan ju titta och se vilka ni vill ha som minne av mig"...så lät det typ och kan man säga nej när någon säger så? Nä, det är ju hjärtlöst tycker jag. Så fem minuter innan vi skulle åka hem stod syrran och jag och körde ole, dole, doff om vem som skulle ta vilka dukar =)
Vi hade ganska lätt packning med oss upp eftersom vi var fyra vuxna och tre hundar + packning i bilen. Men på hemvägen trängdes både vi och hundarna i bagaget med böcker, dukar, rabarber, kylväska med överbliven smörgåstårta plus våran vanliga packning. Jag hade lite svårt att röra mina ben kan jag säga.
Trött var jag också efter att ha sovit dåligt i den 25 år gamla bäddsoffan tillsammans med syrran som alltid paxar den bästa sidan. Det är den sidan som inte lutar, så jag ramlar nästan ur bäddsoffan när jag vänder på mig på natten...stackars min lilla rygg!
Som att det inte var nog så ligger morfar och lyssnar på Karlavagnen (igår var det Sven Wolter som pratade) innan han somnar i rummet bredvid (dörren står öppen) och brandvarnaren i taket ovanför bäddsoffan gör ifrån sig konstiga klickljud som jag ligger och lyssnar på. Så det skall bli så skönt att sova i sitt egna, tysta sovrum (undantag när J snarkar) i sin egna, goa säng...gud så skönt!!!!
Nä, nu drar jag till sängen och lägger mig...imorgon skall jag upp tidigt och jobba igen...JIIIPPIIIEEE!!!!!!!!
Tisdag: Powerwalk (1 h & 40 min)
Onsdag: Gymmet
Torsdag: Vilodag; fokuserar på morfars album
Fredag: Hann inte gå till gymmet p.g.a. albumet
Lördag: Powerwalk bland vargar i de Värmländska skogarna (1,5 h)
Söndag: Utmattad efter helgen i Värmland
Sicken skitvecka! Jag har stressat och stressat och fick klart det jävla albumet till slut, men jag blev inte helt nöjd.
Jag fick lägga veckans träning åt sidan och åt en massa dåliga saker i helgen uppe hos mormor och morfar...usch, vad jag känner mig dålig! Och pluffsig! Hinner jag nå mitt mål? Det funderar jag på varje dag. Jag skall kämpa vidare i alla fall både med träning och mat...
Helgen i Värmland var intressant...slutade klockan sex på kvällen i fredags och åkte raka vägen hem till Sjövik. Självklart var familjen inte klara att åka när jag kom, så jag passade på att göra lite finjusteringar i det berömda albumet.
Vet inte riktigt vad klockan var när vi väl kom i väg, men jag skulle nog tippa på mellan kvart i åtta och åtta. Pappa började köra lugnt och fint, det var ju nästan ett år sedan han blev av med körkortet för att ha kört för fort, men efter Mariestad orkade han inte kämpa emot sin blyfot mer. Plus att en XC90 diesel körde förbi och han var ju tvungen att köra om den igen, och så höll de på så...katt och råtta lek typ...urlöjligt! Två vuxna män som tävlar i vem som kan gasa mest och vilken bil som klarar mest...på en slingrig väg ute i de Värmländska skogarna klockan tio på kvällen.
Undrar vad som krävs för att sådana personer skall lära sig av sina misstag? För de tror så otroligt mycket på sig själva...de kan köra bil, de vet hur man gör om något oväntat händer, de krockar aldrig, det händer aldrig dem osv...ibland undrar man om de saknar vett i skallen...för vem som helst vet ju vad som händer om du krockar med en bil i 160 km/h...man blir mos...för det finns inte en möjlighet att man hinner bromsa och överleva en sådan krock...eller gör man!?
Träffade släkten, jättekul. Till en viss gräns är det kul. Jag vet inte om det är jag som är elak, men jag orkar inte träffa min släkt mer än två, tre dagar. För sedan är det bara irriterande. Mormor, morfar och min morbror säger en sak och man svarar, sedan upprepar de det de ha sagt om och om igen som att man inte hörde första gången...eller som om att de inte har något annat att säga...man bara sitter där och tänker: Släpp det nu! Gå vidare och prata om något annat.
Sedan så skall mormor alltid pracka på syrran och mig en massa saker, saker som hon vill bli av med och inte vill slänga. För hon kan ju absolut inte slänga något, det går ju inte! Ibland är det lite små roligt att rota bland alla hennes saker men oftast inte...denna gången var det byxor som nästan inte var använda och typ två storlekar för stora. "Vi kan ju använda dem som slit och slängbyxor hemma"...lite svårt bara när byxorna inte ville sitta uppe utan att vira ett rep runt höfterna...hahaha...jag tackade nej till dem =)
Men hennes handvirkade dukar kom vi inte undan. Jag tycker att hon är jätteduktig och dukarna är jättefina, men jag har en hel kartong med dukar hemma som jag fick av mormor när jag flyttade hemifrån och vad skall jag med fler dukar som jag inte använder. Jag sparar dem dock som ett minne av henne...det argumentet körde hon med denna gången också. "Jag förstår att ni inte använder denna typen av dukar, men ni kan ju titta och se vilka ni vill ha som minne av mig"...så lät det typ och kan man säga nej när någon säger så? Nä, det är ju hjärtlöst tycker jag. Så fem minuter innan vi skulle åka hem stod syrran och jag och körde ole, dole, doff om vem som skulle ta vilka dukar =)
Vi hade ganska lätt packning med oss upp eftersom vi var fyra vuxna och tre hundar + packning i bilen. Men på hemvägen trängdes både vi och hundarna i bagaget med böcker, dukar, rabarber, kylväska med överbliven smörgåstårta plus våran vanliga packning. Jag hade lite svårt att röra mina ben kan jag säga.
Trött var jag också efter att ha sovit dåligt i den 25 år gamla bäddsoffan tillsammans med syrran som alltid paxar den bästa sidan. Det är den sidan som inte lutar, så jag ramlar nästan ur bäddsoffan när jag vänder på mig på natten...stackars min lilla rygg!
Som att det inte var nog så ligger morfar och lyssnar på Karlavagnen (igår var det Sven Wolter som pratade) innan han somnar i rummet bredvid (dörren står öppen) och brandvarnaren i taket ovanför bäddsoffan gör ifrån sig konstiga klickljud som jag ligger och lyssnar på. Så det skall bli så skönt att sova i sitt egna, tysta sovrum (undantag när J snarkar) i sin egna, goa säng...gud så skönt!!!!
Nä, nu drar jag till sängen och lägger mig...imorgon skall jag upp tidigt och jobba igen...JIIIPPIIIEEE!!!!!!!!
Kommentarer
Trackback
